Citatet är av Christer Björkman, överlycklig över att äntligen ha hittat en ny stjärna som kan ta Europa med storm - men Manboy (som Björkman räddade från juryns ''ratat-hög'' i Melodifestivalen 2010) vinner inte. ''Egentligen kan man inte tävla i musik (men vi är 4 miljoner som vill veta vem som vinner)'' är den bästa boken i sitt slag - den är också unik i sin strävan att gå bakom kulisserna och hitta det som konsumenterna av Melodifestivalen inte ser, lägger märke till eller tänker på. Bel Black recenserar den nya Melodifestivalsboken.

Bakom kulisserna

Men visst finns stjärnorna där också. Massor av bra bilder (bland annat på Saade) snyggt upplagda i en aptitretande layout. Författaren Björn Alverfeldt funderar och intervjuar och fotografen Anders Roos försöker hitta annorlunda vinklingar på ett annars sönderfotograferat fenomen. Christer Björkman är på omslaget till boken och han är den självklara huvudpersonen i den nya Melodifestivalen. Han, och inte någon av våra MF / ESC vinnare. Olika kapitel ägnas åt produktion, media, branschen, juryn, låtskrivare och artister. Och inte ens bland artisterna finns ESC-vinnarna med: ABBA, Herreys, Carola och Charlotte Perrelli.

De motvilliga deltagarna

Jag noterar att många av dem som intervjuas ställer sig skeptiska till Melodifestivalen och vill gärna inte se sig som en ”sån artist” som gillar ”sån musik”. Vare sig det gäller Lena Philipsson eller Fredrik Kempe så är de noga med att påpeka att de inte gillar ”sånt”, alla låtskrivare skriver för MF bara för att de måste (annars kan de inte försörja sig) och Lena Philipsson går så långt som att säga att hon aldrig skulle köpa sina egna skivor. Så där hör ni Lena Ph-fans – er idol tycker ni har rutten smak!

Salos glammiga musikglädje

Undantaget är Ola Salo som helt oförställt gillar MF/ESC, då i synnerhet 70-tals-ESC med ABBA, glamrock, färg, smink, paljetter och glädje. Det var den musiken som gav honom glädjen åter när han var trött på det kreddiga självgoda musiklivet/musikindustrin och det gav The Ark en nytändning. Salos väg till MF var däremot lång och vindlande.

”Ingen vill vinna”

Ett annat fenomen – förutom kändisar som nervöst säger att de lyssnar på ”bra musik”, ”modern musik” och inte på ”Melodifestivalsmusik” – är att ingen verkar vilja vinna eller vilja erkänna att de vill vinna. Hur man nu vill se det. Det hela påminner om när socialdemokraterna väljer partiledare och ingen vill bli. Alexander Bard tar priset i Melodifestivalsammanhang där han innerligt hävdar att han, BWO och alla artister i hela Sverige inte vill vinna. Ingen vill åka utomlands (och eventuellt skämma ut sig).

Vilken tur då att den ende artisten som sade att han ville vinna, nämligen Eric Saade, fick vinna till sist, med en osvensk attityd.

Saade – Björkmans lyckliga slut

Då blev det ändå ett lyckligt slut på boken som till stor del handlar om många svåra år där Christer Björkman sliter sitt hår, juryn väljer fel låtar, svenska folket röstar fel, och Christer Björkman får skulden. Björkman passar i förbifarten på att såga Måns Zelmerlöw och Anna Bergendahl, fast det är snarare deras låtar som sågas än artisterna. Därmed går största kängan till Bobby Ljunggren som skrev Bergendahls flopp. Och Ljunggren är också den enda låtskrivaren som inte ställer upp på en intervju i boken. Hans fru ställer däremot upp, hon är delägare i det skivföretag som ger ut Melodifestivalskivan. Slaget om Melodifestivalskivan är ett kapitel i sig.

Vinnarna frånvarande

Vad som är förvånande är att ingen av de som varit med och vunnit ESC intervjuas, det närmaste man kommer Carola är en intervju med Andreas Johnson, som givetvis också egentligen är för cool och kreddig för Melodifestivalen (inte nog med att ingen vill vinna, ingen vill egentligen vara med).

Webbjokern – ett dyrt äventyr!

Det saknas också en granskning av Webbjokern, som är en dyr historia för ”vanligt folk” med musikdrömmar och i princip också den enda vägen att gå idag om man har Melodifestivaldrömmar. Detta nämns som ett faktum i en mening, inte mer.

Det är inte mycket som kritiseras/ifrågasätts i intervjuerna och sammanfattningarna, tolkningarna och reflektionerna får läsaren göra själv. Vilket kan ses som både en styrka och en svaghet. Vissa verkar ärligare än andra i sina intervjuer. Och Ola Salo är ett så tacksamt intervjuobjekt att intervjuaren inte ens hinner ställa sina frågor innan Salo redan hunnit ge den intressantaste intervjun i boken.

Inspiration för framtida reflektioner

På det hela taget får boken och fotona högt betyg, 4 +. Måste ha, måste läsa, måste reflektera… sedan kan man skriva sin egen bok med de artister och minnen som inte fick plats i den här boken!!!